ravelina

Lägenheten är nu min och jag kan påbörja min inflyttning. Under veckan kommer jag att flytta lite kartonger och till helgen blir det resterande möbler. På söndag bär det av till Strängnäs för överlämning av barnen till deras farmor o farfar. Jag kommer därefter att vara barnledig (!) tills torsdagen då vi sammanstrålar i Oskarshamn för en liten semestertripp till hemön. Den här gången ska jag försöka att inte stressa runt så jäkla mycket utan ta det lite mer lugnt. Bland annat ska vi se på Stångaspelen och blir det fint väder åker vi säkerligen till Sjaustre som är en underbar sandstrand.

Men först, flytt. Det är mycket som rör sig i huvudet nu inför flytten. Mitt tidvis stora kontrollbehov dyker upp o gör sig påmint. Jag får ingen koll på om jag har lyckats fixa allt som behöver ordnas. Telefon, tv, el osv. Jag tror jag har ringat in det mesta, dock är det allra viktigaste klart (banklånet) och således borde det inte vara några större problem kvar.

Visst är det så att vi styr vårt eget humör och hur vi mår, men ibland undrar jag om det inte är någon som spelar ett spel med våra personer som pjäser. Igår mådde jag så bra! Jag var nöjd med hur saker o ting har utvecklats och att jag bokat en liten resa till hemön. Jag gick omkring o mådde efter omständigheterna väldigt bra! Jätteskönt, tills jag kom hem. Då började tjafset igen och den här gången om en sån jävla petitess i mina ögon att det bara kan vara förutbestämt att just nu får jag inte må bra. Mitt humör sjönk som en sten och kilen mellan oss slogs ner en liten bit till. Hur jag än räknar dagarna och tycker att de försvinner bakom mig i ett töcken så känns det fortfarande som 14 dagar kvar tills jag ska flytta, men nu är det ju i själva verket bara 9 dagar kvar. Snart en vecka mao. På måndag kommer jag att ställa in de första kartongerna och på onsdag räknar jag med att få en leverans möbler från Ikea.

Snart så....

Jag går just nu och väntar. Väntar på min nya lägenhet, på att mamma ska bli frisk, på att livet ska lugna ner sig. Faran med att gå o vänta är att jag glömmer bort att leva i nuet. Jag fokuserar så mycket på vad som komma skall att jag inte ser vad jag har nu.

Jag ska flytta. Till en egen lägenhet. Själv, med barnen, för första gången i mitt liv. Jag tog beslutet nu på senvåren att separera. Efter 16 år tillsammans med någon ska jag nu stå själv. Med det stöd jag har omkring mig är jag helt övertygad om att jag klarar det.

För någon vecka sedan träffade jag äntligen Gumsan igen. Vi hade två helt kanon dagar. Det var så otroligt kul att ses. Jag är nästan övertygad om att jag kommer att bo nära henne igen nån gång. Just nu vill jag dock bo här, 45 mil ifrån, pga jobbet. Det är fortfarande väldigt givande och jag tror inte att jag är färdigutvecklad här än. Så småningom kanske. Tills dess får vi ta de få stunderna vi kan o bevara dem i våra hjärtan. Tack Gumsan, för att du står vid min sida och stöttar så bra som bara du kan göra. Det betyder allt för mig.