ravelina

Jag går just nu och väntar. Väntar på min nya lägenhet, på att mamma ska bli frisk, på att livet ska lugna ner sig. Faran med att gå o vänta är att jag glömmer bort att leva i nuet. Jag fokuserar så mycket på vad som komma skall att jag inte ser vad jag har nu.

Jag ska flytta. Till en egen lägenhet. Själv, med barnen, för första gången i mitt liv. Jag tog beslutet nu på senvåren att separera. Efter 16 år tillsammans med någon ska jag nu stå själv. Med det stöd jag har omkring mig är jag helt övertygad om att jag klarar det.

För någon vecka sedan träffade jag äntligen Gumsan igen. Vi hade två helt kanon dagar. Det var så otroligt kul att ses. Jag är nästan övertygad om att jag kommer att bo nära henne igen nån gång. Just nu vill jag dock bo här, 45 mil ifrån, pga jobbet. Det är fortfarande väldigt givande och jag tror inte att jag är färdigutvecklad här än. Så småningom kanske. Tills dess får vi ta de få stunderna vi kan o bevara dem i våra hjärtan. Tack Gumsan, för att du står vid min sida och stöttar så bra som bara du kan göra. Det betyder allt för mig.